Musik. Vad vore världen utan den? Det finns inte mycket som kan slå det fina i att upptäcka en riktigt bra låt eller ett band som verkligen matchar ens smak. När något man inte hört tidigare plötsligt dyker upp i mixen på radion i bilen på väg till jobbet. Eller när Discover Weekly-listan på Spotify som genom ett mirakel visar en musik som är mitt i prick. Exakt vad man behöver. Det är verkligen något magiskt med musik. Tänk bara på alla enastående minnen och sköna stunder man haft i livet. De flesta av dem har ju ett riktigt skarpt soundtrack.
När man dansade sin första tryckare i kvartersgården. När någon spelade gitarr på stranden i Barcelona och drog av Stairway to Heaven som en kung. När man fick körkort och tog sin första biltur helt själv med pulserande högtalare (och hjärta). Den första skivan man köpte. Hur vuxen man kände sig i skivbutiken. Den första spellistan man sammanställde. Den gången man spelade alldeles för högt på sin storasysters stereo och sedan glömde sänka volymen innan man stängde av. Hennes efterföljande reaktion när hon skulle lyssna på musik och högtalarna nästan sprängdes och hon nästan blev döv. När man sedan lyckades tjata till sig en egen stereo med oproportionerligt stora högtalare. Hur man sedan pumpade ut musik över hela staden med hjälp av dessa, till föräldrarnas förtret.
Festivalminnen, att springa runt mellan olika spelningar och folk man var “festivalförälskad” i. Diskussioner inpå småtimmarna på campingen: Hultsfred, Roskilde, Emmaboda, Primavera, Glastonbury – vilken var egentligen den bästa festivalen? För att inte säga vilket år som höll högst kvalitet. Kunde något verkligen slå Woodstock 69? Det kändes som att man var född för sent. Att man började bli gammal. Det var kanske dags att överväga en hårtransplantation för att tona ner den begynnande flinten. Man ville ju gärna kunna fortsätta gå på festivaler hela livet och smälta in. Det var ju lätt ordnat med ett litet ingrepp.
Vissa tog det steget längre och gick från att vara konsumenter till att också vara producenter. Började skriva och framföra sin egna musik. Den eviga diskussionen om the loudness wars bland ens kompisar. Vissa hade det som hobby hela livet och jammade med sina vänner och några få satsade på det på heltid eller nästintill heltid. En eller två blev stjärnor och försvinnande få blev riktigt stora och världskända. Kanske skryter man lite och skäms samtidigt men ändå inte om någon man varit nära: “Vi jobbade som nissar på Spy Bar tillsammans. Det var innan han blev känd. Han brukar hälsa på mig när vi går förbi varandra på stan. Han har fortfarande fötterna på jorden. All respekt åt honom.” Ja, nog har de flesta av oss en sådan. Vissa av oss kanske rentav är kända själva.