Under 90-talet i Storbritannien hände något med musiken. En genre som senare kommit att kallas för britpop växte fram. Man kan säga att det hela fick sin början med ett band som hette Stone Roses, som släppte sin första fullängdare 1989. De var influerade av band som Happy Mondays och The Smiths, och gjorde musik med ett släpigare och rockigare sound, som senare kom att bli den stora inspirationskällan för de två band som i huvudsak gjorde britpopen stor: Oasis och Blur.
År 1994 släppte Oasis sitt debutalbum Definitely Maybe, och Blur sitt tredje studioalbum Parklife. Oasis var helt nya och Blur hade ännu inte fått sitt stora kommersiella genombrott, och väldigt snart var konkurrensen ett faktum. Det här de två stora banden som skulle kämpa om att krönas till britpopens konungar – frågan var bara vem som skulle ta hem vinsten.
Under det kommande året jobbade båda banden hårt med att spela in sina respektive nästa skivor, och samtidigt kom arga och otrevliga uttalanden från både sidor, om det andra bandet. Det var länge oklart vem som skulle vinna, eftersom båda hade ungefär likvärdiga framgångar på försäljningslistorna under 1994, men 1995 kom den stora vattendelaren – Oasis legendariska album What’s the story (morning glory). Albumet innehåller klassiska spår som Wonderwall, Don’t look back in anger och Champagne Supernova, och på bara några dagar var försäljningssuccén ett faktum. Och även om det inte gick någon nöd på Blur och dess frontman Damon Albarn varken då eller sedan dess (han har bland annat startat gruppen Gorillaz, och varit aktiv i mängder av andra framgångsrika musikaliska projekt), så hade Oasis hade vunnit striden om att bli Britpopens nummer ett.